Kampdans med islam i frågor gällande nationell säkerhet och strukturella processer? (Maria Leppäkari)

Download PDF

Maria Lep­pä­kari
Åbo Akademi

Tuo­mas Mar­ti­kai­nen & Marja Tii­li­kai­nen (toim.) 2013. Islam, hal­linta ja tur­val­li­suus. Turku, Eetos, 283 s.

Anto­lo­gin Islam, hal­linta ja tur­val­li­suus ger läsa­ren en int­ro­duk­tion till dag­sak­tuella reflek­tio­ner kring islams många olika rol­ler i det fin­ländska sam­häl­let. Fritt över­satt till svenska kunde rubri­ken lyda: islam, styre och säker­het och det speglar innehål­let i anto­lo­gin. Bokens artiklar för in läsa­ren på en tan­ke­resa där både begrepps­val och reso­ne­mang här­rör från en stats­ve­tens­kaplig refe­rens­ram. För­fat­tarna till de elva artiklarna inb­ju­der och öpp­nar till reflek­tion i förhål­lande till olika tolk­nings­ho­ri­son­ter med hjälp av exem­pel som de kny­ter an till sina egna exper­ti­sområ­den. Syf­tet med arti­kel­sam­lin­gen är enkelt sagt, att infor­mera och väcka tan­kar om förhål­lan­det mel­lan den lokala mus­limska befolk­nin­gen och stats­mak­ten samt vädra åsik­ter om den offent­liga debat­ten och myn­dig­he­ter­nas age­rande i frå­gor som berör islam i Finland.

För reli­gions­ve­ta­ren kan rubri­ken före­falla sig en aning över­ras­kande, då tän­ker jag när­mast på fins­kans ord hal­linta, som också kan över­sät­tas med ”kont­roll”. Begrep­pet för ohjälpli­gen mina tan­keas­socia­tio­ner till kamps­por­ter och fri­brott­ning, som vis­ser­li­gen ingen­ting har att göra med reli­gions­ve­tens­kap men, där man med hjälp av olika grepp­tek­ni­ker (grappling) använ­der sina hän­der i syfte att låsa, hålla fast eller hin­dra sin motstån­dare från att röra sig. Utan slag och spar­kar för­sö­ker kam­pens båda par­ter då, genom att grabba tag i sin mot­part, få den ena i posi­tion att ge upp motstån­det och slut­li­gen klappa i mat­tan för att tyd­ligt mar­kera att man gett upp matchen.

Jag bet­rak­tar två mus­ku­lösa män brot­tas om Ulti­mate Figh­ting Cham­pions­hip på tv:n. Deras grappling-tekniker får dem i mina ögon att se ut att dansa i matchrin­gen. Det är trots allt inte fråga om någon dans­lek, utan det är på fullt all­var. Matc­hen hand­lar om kam­pen, svett, blod, att stå eller falla, om makt och god fram­tid med tryg­gad eko­nomi, familj, kär­lek, vän­ner och renommé. Sam­ti­digt undrar jag i mitt stilla sinne om inte stats­mak­ten, myn­dig­he­terna, offent­lig­he­ten, tjäns­te­män­nen, aka­de­mi­kerna, ja, vi alla, brot­tas med tan­kar kring san­nin­gar om islam?

Redak­tö­rerna gör sig dock väl fört­jänta av sina begrepps­val, efter­som dessa förkla­ras ingående i det inle­dande kapit­let; hal­linta (styre) förk­nip­pas till engels­kans gover­nance eme­dan tur­val­li­suus (säker­het) med ver­bet tur­val­lis­ta­mi­nen hän­vi­sar till engels­kans secu­ri­sa­tion. Valet av pers­pek­ti­ven som boken int­ro­duce­rar är fräscht, här lyf­ter man näm­li­gen fram reli­giösa aktö­rer som delak­tiga i ett större sam­hälls­po­li­tiskt sam­man­hang i Fin­land. Pers­pek­ti­vet är väl­kom­met och unikt, efter­som boken med utgångs­punkt i den fin­ländska kon­tex­ten är det första i sitt slag. Trots att boken koncent­re­rar sig på en avgrän­sad geo­gra­fisk kon­text och i sin tur behand­lar avgrän­sade teman, innehål­ler artiklarna också bre­dare pers­pek­tiv i form av inblick i större glo­bala sam­man­hang vil­ket är natur­ligt, efter­som det på sis­tone varit aktuellt med att söka vidga förståel­se­ho­ri­son­ter när det gäl­ler speci­fikt islams roll i både lokala och glo­bala sam­man­hang vil­ket är en natur­lig trend på grund av olika inci­den­ter och andra prak­tiska orsa­ker, men också orsak till varför redak­tö­rerna valt att lyfta fram och proble­ma­ti­sera ord­par som styre och säker­het.

Arti­kelför­fat­tarna har bakgrund i olika vetens­kapliga nischer men deras tex­ter förs tema­tiskt sam­man mel­lan bokens pär­mar. Suvi Kes­ki­nen och Johanna Kont­tori hän­vi­sar i sina artiklar till kul­tu­rellt betin­gat beteende– och köns­nor­mer; Toby Arc­her & Leena Malkki lyf­ter i sin arti­kel fram islamska ter­ro­ris­men som en säker­hetsfråga väst­värl­den i förhål­lande till upplevd natio­nell enhet eme­dan Tiina Sot­ka­siira upp­märk­sam­mar teman som berör kul­tu­rell olik­het och Aini Lin­ja­kumpu proble­ma­ti­se­rar islams många dimen­sio­ner, speciellt hur­dana typer av problem som kan uppstå då man från myn­dig­hets­pers­pek­tiv för­sö­ker bemöta ”islam”.

Då spän­nin­gar mel­lan det pri­vata och det offent­liga uppstår blir det komplice­rat att i prak­ti­ken möta ”de andra” eller ”det annor­lunda”, menar många av skri­ben­terna i anto­lo­gin. I prak­tiska möten får då konflikt, meningss­kil­jak­tig­he­ter och förståelse förenklade förkla­rin­gar, vil­ket många gån­ger sker genom en mer eller mindre ste­reo­ty­pisk ins­täll­ning om att den ”islamska iden­ti­te­ten” är genom­sy­rande och föl­jakt­li­gen styr indi­vi­dens ”alla” åsik­ter och förkla­rar ”alla” beteen­den. För att före­bygga en förenkling av islam och för­do­mar som uppstår i förhål­lande till mus­li­mer söker myn­dig­he­terna förespråka olika dia­log­pro­jekt på både lokal och natio­nell nivå, som Heikki Kerk­kä­nen redo­gör för i sitt bidrag. Natur­ligt­vis leder detta till en dis­kus­sion som fört med sig ökad upp­märk­sam­het i frå­gor som berör repre­sen­tan­ter för även andra reli­gio­ner, vil­ket Tuo­mas Mar­ti­kai­nen tar upp i sin arti­kel. Förändrin­gar i sam­häl­let utma­nar stat­makt och myn­dig­he­ter till frå­gan om hur t.ex. en stat defi­nie­rar sin roll. Med exem­pel från Stor­bri­tan­nien dis­ku­te­rar Teemu Taira proble­ma­ti­ken kring pro­duk­tio­nen av offent­liga tjäns­ter och frå­gor om ans­var i det fin­ländska välfärds­sam­häl­let. Temata som styre och säker­het är inte enbart natio­nellt avgrän­sade, utan de har också en stark inter­na­tio­nell prä­gel där de län­der och de sociala och politisk-ekonomiska förhål­lan­dena varifrån migran­terna kom­mer från har uppen­bar bety­delse i ett inter­na­tio­nellt pers­pek­tiv. Abdalla Duh och Marja Tii­li­kai­nen bely­ser med var­sitt exem­pel, ett från Kenya och ett från Soma­lia, hur arbet­sin­sat­ser och reso­ne­mang kring inter­na­tio­nell anti­ter­ro­rism direkt även kan påverka åte­rupp­byg­gande av de lokala sam­häl­lena och bistånd­sar­bete på gräsrotsnivå.

Pågår det en match eller kamp­dans med islam i vårt sam­hälle? Bokens arti­kel­bi­drag ger inte svar på just den frå­gan, men som läsare har den väckts hos mig. Härom­da­gen läste jag Juha Saa­ri­nens arti­kel ”The Fin­nish Foreign Figh­ter Con­tin­gent in Syria” publice­rad i CTC Sen­ti­nel (vol. 7, nr 3:2014) som utges av Com­ba­ting Ter­ro­rism Cen­ter vid det kända West Point. I arti­keln lyf­ter Saa­ri­nen fram ett ytter­li­gare pers­pek­tiv, ett som inte direkt dis­ku­te­rats i boken men som i mitt tycke rela­te­rar till ämnet, näm­li­gen den form av sam­häll­sak­ti­vism som uppstår då fin­ländska migran­ter väl­jer att prak­tiskt enga­gera sig i lokala och glo­bala frå­gor genom att packa sin väska och resa iväg som fri­vil­liga jiha­dis­ter. Precis där sit­ter Saa­ri­nens text mitt i prick; som tum­men på en knapp. När knap­pen avt­rycks sker en ked­je­reak­tion i mig som lös­gör en rad käns­liga, obe­kväma och kanske ren­tav poli­tiskt okor­rekta frå­gor. Frå­gorna finns under ytan; när jag läser boken kän­ner jag vitt­rin­gen av dem.