Den nya religionskritiken (Bertel Wahlström)

Download PDF

Ber­tel Wahl­ström
Åbo Akademi

Teemu Taira 2014. Vää­rin uskottu? Ateis­min uusi näky­vyys. Turku, Eetos, 357 s.

I Fin­land har den ena av teve­ka­na­lerna för public ser­vice haft ins­lag om den nya ateis­men. I sam­band med jul­hel­gerna 2013 hade kvälls­ny­he­terna ett repor­tage från Stor­bri­tan­nien, där per­so­ner del­tog i en sam­ling med sång och tal i stil med för­sam­lin­gar­nas gudst­jäns­ter, fast utan Gud. Pås­ken 2014 sände samma kanal ett pro­gram om nyateis­men där mass­mö­tet i Was­hing­ton ”Rea­son Rally” eller ”För­nuf­tets sam­ling” den 24 mars 2012 i Was­hing­ton DC utg­jorde en vik­tig del. På olika sätt har nyateis­men på sis­tone fått en syn­lig­het som kan få en att fråga sig vad det beror på. Docen­ten i reli­gions­ve­tens­kap vid Turun yli­opisto (Åbo uni­ver­si­tet) Teemu Taira har skri­vit en bok vars titel i över­sätt­ning lyder Fel trott? Ateis­mens nya syn­lig­het. I sin bok behand­lar Taira nyateis­mens främsta repre­sen­tan­ter, föregån­garna till nyateis­men, mot­satsförhål­lan­dena mel­lan ateis­ter och krea­tio­nis­ter res­pek­tive föret­rä­dare för anta­gan­det om intel­li­gent design, ateis­men i Fin­land och frå­geun­der­sök­nin­gar om fin­län­dar­nas ins­täll­ning i trosfrågor.

Vad menas med ateism?

Som sig bör, tar Taira i sin inled­ning upp begrep­pet ateism. Han säger att det i alla tider i alla sam­häl­len före­kom­mit per­so­ner som inte trott på Guds eller gudar­nas exis­tens. Begrep­pet ateism är en pro­dukt av den väs­ter­ländska kul­tu­ren, och det är först i den väs­ter­ländska värl­dens moder­ni­tet som det fått en viss stadga. Den snä­vare bety­del­sen av ordet har bli­vit möj­lig först mot bakgrund av den refe­rens­ram av teism som förts fram och bli­vit etable­rad. Det som ateis­ten i all­män­het för­ne­kar är att värl­den har en ska­pare som är kraft­full, vis, god och oav­hän­gig. Taira beto­nar också skill­na­den mel­lan implicit och explicit ateism och den mili­tanta ateism som kunde kal­las anti­teism. Svå­rig­he­terna att til­lämpa begrep­pet på olika förhåll­nings­sätt kom­mer i boken fram på olika stäl­len. För­fat­ta­ren vill bland annat påpeka att man van­li­gen skil­jer mel­lan ateism och seku­la­rism. Han ger också exem­pel på att vissa repre­sen­tan­ter för nyateis­men anser sig vara and­liga. Det väs­ter­ländska sät­tet att ställa gud­stron och ateis­men emot varan­dra är proble­ma­tiskt också i sam­band med läror som före­kom­mer i budd­his­men, i den taois­tiska tra­di­tio­nen och i vissa tra­di­tio­ner i hinduismen.

Efter­som mass­me­dierna i väst visat särs­kilt int­resse för nyateis­men är det inte förvå­nande att det före­kom­mer rap­por­ter om anta­let eller ande­len ateis­ter i de väst­liga län­derna. Den största finska dags­tid­nin­gen, Hel­sin­gin Sano­mat, hade 2009 en arti­kel med rubri­ken ”Ateis­mens popu­la­ri­tet växer i USA”. I arti­keln hette det att ungefär 15 procent av befolk­nin­gen är ateis­ter. Samma tid­ning publice­rade det året en arti­kel av reli­gions­fors­ka­ren Matti Kamp­pi­nen, som pås­tod att det idag finns 60 mil­jo­ner ateis­ter i USA. Dessa upp­gif­ter vill Teemu Taira rätta i sin bok. Han säger att år 2008 var det 2,3 procent som inte trodde på Gud. Agnos­ti­kerna, som anser att man inte kan veta något om Guds exis­tens, utg­jorde 4,3 procent. Dessa två kate­go­rier ger sam­man­lagt 15 mil­jo­ner per­so­ner. De i USA som iden­ti­fie­rade sig med ateis­men var samma år 1,6 mil­jo­ner. Detta utgör 0,7 procent!

För­vir­rin­gen beror enligt mitt för­me­nande på sen­sa­tions­ma­ke­riet men också på svå­rig­he­terna att behandla och kate­go­ri­sera män­nis­kors livsåskåd­nings­mäs­siga orien­te­ring. Det här har sin til­lämp­ning i fråga om reli­gio­nen men också i fråga om avstånds­ta­gan­det till reli­gio­nen. Vem är ateist? Är det den som med­ve­tet kal­lar sig själv så? Den som inte vågar tro? Den tviv­lande? Den lik­gil­tiga? Tai­ras bok ger inte ett rakt svar på frå­gan, och det är bra, för jag anser att män­nis­kans dju­paste käns­lor, böjel­ser och tan­kar knap­past är ofö­rän­der­liga och klarg­jorda för henne själv. De olika aspek­ter av ateis­men som Taira tar upp är vik­tiga därför att de visar hur begrep­pet ateism har använts fler­ty­digt, pole­miskt och pejorativt.

Nyateis­men

Begrep­pet nyateism inför­des av den ame­ri­kanske jour­na­lis­ten Gary Wolf 2006. Han skrev att nyateis­men leds av ett intel­lek­tuellt brö­dras­kap som för ett korståg mot de troende. Efter det har nyateis­terna pro­fi­le­rat sig som repre­sen­tan­ter för en världsåskåd­ning där man för­ne­kar att Gud exis­te­rar och ytter­li­gare framhål­ler att reli­gio­nen är skad­lig för sam­häl­let. Taira ger en kort men, som jag förstår det, kor­rekt pre­sen­ta­tion av fyra av de främsta nyateis­terna, Ric­hard Daw­kins, Daniel Den­nett, Sam Har­ris och Chris­top­her Hitc­hens. I kapit­len om reli­gions­kri­ti­ken i Fin­land behand­lar Taira också astro­no­men, pro­fes­sor Esko Val­taoja och pro­fes­sorn i teo­re­tisk fysik Kari Enqvist. Dessa två har i sin pro­duk­tion också kri­ti­se­rat nyateis­terna, och båda har hål­lit en något lägre pro­fil än de anglo­saxiska religionskritikerna.

Den främsta kri­ti­ken från Tai­ras sida mot nyateis­terna är att de utta­lar sig om reli­giösa utt­ryck och feno­men utan att ha kän­ne­dom om den kuns­kap man uppnått inom reli­gions­ve­tens­ka­pen. De for­mu­le­rar alltså själva sina själv­valda motstån­da­res stånd­punk­ter och pole­mi­se­rar mot dem. Själva har reli­gions­fors­karna nytta av sin forsk­ning då det gäl­ler förståel­sen av reli­gio­nen, men också i fråga om förståel­sen av ateis­men. Det här bety­der inte att reli­gions­fors­kare skulle ställa sig neut­rala, så som Taira själv gör, utan bland de finska ateis­ter som han refe­re­rar före­kom­mer reli­gions­ve­tarna Matti Kamp­pi­nen och Ilkka Pyysiäinen.

Nyateis­ter­nas föregångare

I ett myc­ket int­res­sant kapi­tel åter­ger Teemu Taira ekon från his­to­rien och jämför en rad föregån­gare med den nya ateis­mens föret­rä­dare. Han skri­ver om Hob­bes, mar­kis de Sade, Hume, Darwin, Nietzsche, Marx, Freud och Camus. Av dessa är det främst de brit­tiska filo­so­ferna och Darwin som int­res­se­rat de ovan nämnda nyateis­terna. Chris­top­her Hitc­hens, som dog år 2011, var också inrik­tad på skön­lit­te­ra­tur och moralfrå­gor föru­tom på de för­fat­tare som föresprå­kade empirismen.

Den his­to­riska bakgrunds­teck­nin­gen visar hur annor­lunda det all­männa kul­turkli­ma­tet var i Europa i jämfö­relse med den kul­tur inom vil­ken nyateis­terna framt­rä­der. I en lite sve­pande jämfö­relse kan man säga att medan nyateis­terna främst söker intel­lek­tuella motar­gu­ment mot gud­stron, var deras föregån­gare mera ins­tällda på att ana­ly­sera reli­gio­nen än att explicit för­neka Guds existens.

Förkla­rin­gar till ateis­mens framträdande

I sin bok dis­ku­te­rar Taira också förkla­rin­gar som getts till att ateis­men är så syn­lig i sam­häl­let idag. Han tar upp åsik­ten att ateis­men är en natur­lig eller ursprunglig ins­täll­ning och den mot­satta åsik­ten att ateis­men är ett tän­ke­sätt som föret­rä­darna uppnått genom reflek­tion och övning. Argu­men­ten för att ateis­mens ursprungs­form är natur­lig är enligt honom inte håll­bara. I stäl­let vill han til­lämpa begrep­pet ”kom­mu­ni­ka­tiv rela­tion” på förhål­lan­det mel­lan reli­gio­nen och ateis­men idag. Ateis­men kan uppt­räda bara i ett sam­hälle där reli­gio­nen har sina anhän­gare och där det uppstår en grupp anhän­gare av en mot­satt åsikt. Det avgö­rande är inte åsikts­rikt­nin­gar­nas even­tuella natur­lig­het eller ursprunglig­het, utan ateis­men kan sägas leva av att stå i ett mot­satsförhål­lande till reli­gio­nen. Enligt Taira är det här en delförkla­ring till att ateis­men fått en ny syn­lig­het sam­ti­digt som int­res­set för reli­gion har ökat i sam­häl­let. Han vill ändå under­stryka att mot­satsförhål­lan­det inte är endi­men­sio­nellt, utan att ateis­terna i en del sam­man­hang kan argu­men­tera del­vis i samma rikt­ning som de libe­ralt troende exem­pel­vis i sitt motstånd mot fundamentalismen.

Reli­gion och ateism som öppna begrepp

Det framgår tyd­ligt av Tai­ras bok att han anser att reli­gions­ve­tens­ka­pen är den forsk­ningsgren som bäst kan förklara reli­gio­nen och ateis­men som feno­men. Där­med är det inte sagt att man med hjälp av reli­gions­ve­tens­ka­pen kan skin­gra alla frå­gor om reli­gio­nens och ateis­mens väsen. Som jag förstår det, läm­nar han ett visst tolk­ningsfö­ret­räde i fråga om reli­gio­nen till utö­varna själva. På mots­va­rande sätt vill han låta dem som inte tror komma till tals, till exem­pel i frå­geun­der­sök­nin­gar. Då kan vi sam­man­fatta bil­den som så, att det är hos gemene man vi kan finna olika förhåll­nings­sätt till livets mång­si­dig­het och att det är fors­ka­ren som kate­go­ri­se­rar en del av förhåll­nings­sät­ten som utt­ryck för reli­giös tro eller en ateis­tisk hållning.

Vi befin­ner oss alltså ett steg ova­nom den utö­vade över­ty­gel­sen när vi dis­ku­te­rar den reli­giösa tron och ateis­men. Det är något som Taira också upp­märk­sam­mar när han till exem­pel kom­men­te­rar den förda debat­ten i Fin­land och säger att det blir en viss slag­sida när det är den lärda intel­li­gent­sian som dis­ku­te­rar den kristna tron. Han visar också på ett före­döm­ligt sätt hur mång­si­digt män­nis­kors livshåll­ning måste under­sö­kas för att man ska kunna bygga en typo­logi på axeln reli­giös tro – ateism.

Hela den sista delen av boken Fel trott? behand­lar ateis­mens ställ­ning i Fin­land. Taira refe­re­rar och dis­ku­te­rar lit­te­rära tex­ter och debat­tin­lägg från nit­ton­hun­dra­ta­let till idag och ger goda sam­man­fatt­nin­gar av under­sök­nin­gar om vad fin­län­darna tror. I sta­tis­ti­kens ljus, säger han, kan Fin­land inte sägas vara ett särs­kilt ateis­tiskt land. Män­nis­korna för­ne­kar inte aktivt Gud, fast de inte hel­ler nöd­vän­digt­vis unders­kri­ver kyr­kans upp­fatt­ning. I sina slu­tord säger han att ateis­mens ökade syn­lig­het har en vik­tig funk­tion i att tvinga auk­to­ri­te­terna till dis­kus­sion, och han fin­ner det öns­kvärt att utma­nande frå­gor bry­ter de tra­di­tio­nella auk­to­ri­tets­struk­tu­rerna. Att nyateis­men skulle få en domi­ne­rande ställ­ning anser han ändå inte vara sannolikt.